Hej!

Är sinnesjukt trött. Helt slutkörd. Är stressad som ett as över skolan. Kan inte koppla av. Kryper i fingrarna på mej. Rastlös, men slutkörd på samma gång. Fåt nästan kämpa för att inte plugga varje dag. Men påminner mej Själv att jag behöver detta. Att sova ut o ''koppla av'' haha. Men det är svårt när man är såhär uppstressad!
Äsch. Nu ska jag gå upp ur sängen. Åt frukost (dvs mat för resterande i min lilla familj) nyss. Och ska snart hoppa in i duschen om jag hittar min ork någonstans.

Sjukt bra låt;
http://open.spotify.com/track/1jJXixRlgZuqWlYwKM94Dz

-
Imorgon är ingenting planerat! Endast att jag är fast besluten att komma ut ur min säng och hus. Onsdag blir det skara sommarland med johanna. Och torsdag borås och shoppa på bla lager 157 osv. Mys. Och havet!

Puss lovers
?

''Den där känslan ni vet. När det känns som allt och alla ständigt gör en besviken. Men samtidigt på något sätt känns det som om man förtjänar det? Att man liksom är en fitta, så kommer karma och liksom ger det tillbaka till en.

Jag vet inte. Det ända jag vet är att jag hatar denna känslan. Den här känslan. Varje gång. VARJE gång jag blir påmind om den tiden, om vissa saker. Så kommer allt tillbaka. Bara pang. Bara sådär. Den där tomhet känslan. Som om man inte bryr sej om någon eller något. Som om ingenting har någon betydelse. Och det är i dessa stunder. Jag puschar bort folk. Jag vill inte visa mej svag. Så därför stöter jag ifrån dom. Och gör som jag alltid gör. Och skiter i allt och flyr. Det gör jag varje gång jag får för mycket ansvart på mina axlar. Det blir som jag har hela världen på dom. Som allt och allas problem är min problem att fixa. Och kan jag inte hantera någonting, så släpper jag allt. Och börjar om på 0 igen. Och detta gör mej så rädd. Speciellt för 9an. Att jag inte ska klara av det. Stressen, och allt annat som kretsar runt om. Att jag blir för överlastad och bara kastar iväg allt och alla igen. Och ja det gör mej rädd. För jag vet att varken jag eller folk i min omgivning hade klarat av något sånt igen.  Men ändå blir jag påmind varje gång denna känslan kommer igen. Att allt detta är i mitt huvud. Att det inte riktigt är så. Kanske i viss mån. Men att jag är paranoid. Att jag är rädd för att tappa kontrollen. Rädd för att förlora folk som betyder mer för mej än vad jag gör för dom, rädd att få veta att det jag tror är sant. Och ibland kryper dom rädslorna fram då och då. Men jag fortsätter att puscha tillbaka dom. Fortsätter att kämpa. Denna gången ska jag fan inte ge upp igen. Jag ska visa mej själv och alla andra att jag kan.Det är bara så svårt att ha allt detta i tankarna, och samtidigt se allt ur andras perspektiv. När jag blir sån här, stänger jag ALLA ute. istället för att gråta, skriker jag, jag säger allt jag vet sårar dom, för att få dom att inte bry sej om mej. För att jag hatar när folk tycker synd om mej. Jag vill kunna ta han om mej själv. Och att veta att man har tappat kontrollen, att inse det, för en sån envis person som mej är inte lätt haha. Jag pratar inte ut om saker. Ja är en sån som håller inne allt. Och sen släpper ut det som en bomb på alla jag bryr mej om. Ironiskt nog för att dom är dom enda som jag kan släppa ut allt på. Och det är dom som får ta allt. Som tillslut ger upp och inser att det inte går att ändra på mej, att mina dåliga sidor överstrider dom bra. Men ja försöker ändra på detta. Och mej och mina tankar som kommer då och då. Men det är svårt. När man inte ens själv vet vad man vill. Ena stunden skriker jag 'ut jag vill inte ha dej här jävla hora' sen nästa sitter jag i fosterställning och känner mej ensam och vill bara ha någon som håller om mej och förklarar sin kärlek för mej. Men när dom gör det stöter jag ifrån dom. Haha. Inte ens jag själv vet vad felet är med mej. Men jag tror att det är det allt handlar om. Livet då alltså. Att förstå varför. Att förstå varför man är som man är och gå där ifrån. Men jag är inte där än. Men jag är på god väg.''

Förlåt för årets depp text! Men behövde få skriva ut detta lite. 

Puss